Chicago Blackhawks
Chicago Blackhawks är ett hockeylag som har spelat i NHL sedan 1926. Laget har vunnit Stanley Cup 3 gånger, 1934, 1938 och 1961. 1994 flyttade man sin hemmaarena till United Center efter att ha spelat på Chicago Stadium i över 60 år.
Historia 40-70-talen
Efter att ha vunnit Stanley Cup 1938 var Chicago Blackhawks i final igen 1944 efter att Doug Bentley hade gjort 38 mål under säsongen och hans kedjekamarat Clint Smith ledde laget i assist. Efter att ha slagit Red Wings i semifinalen, åkte Blackhawks på stryk av Canadiens i fyra raka matcher.
Samma år gick Bill Tobin in som president i klubben, mest som en hantlangare för Red Wings ägare James E. Norris, som 1936 hade köpt Chicago Stadium. Under de närmaste åtta åren, brydde sig Norris och Tobin inte särskilt mycket om laget. Som en effekt av det gjorde Chicago dåliga resultat i NHL. Mellan 1945 och 1958 lyckades man bara komma till slutspel två gånger.
Sonen James D. Norris och en minoritetsägare i Detroit, Arthur Wirtz tog sedan över klubben. De ledde laget genom de ekonomiska svårigheterna och började byggde upp laget. En av deras första drag var att anställa Detroits fd tränare och GM, Tommy Ivan som general manager.
I slutet av 1950-talet gjorde Chicago några riktiga klipp. Laget plockade upp tre unga jättelöften. Två forwards, Bobby Hull och Stan Mikita och backen Pierre Pilote. Dessutom värvade man från Detroit målvakten Glenn Hall och veteranen Ted Lindsay (som nyss haft en säsong med 30 mål och 55 assists i Detroit). Hull, Mikita, Pilote, och Hall blev lysande stjärnor i Chicago, och alla spelarna skulle så småningom bli invalda i Hockey Hall of Fame. Det är några av de bästa spelarna genom tiderna i NHL.
Efter att ha åkt ut i första omgången av slutspelet mot blivande mästarna Montreal, 1959 och 1960, var det väntat att Canadiens återigen skulle slå Blackhawks när de möttes i semifinalen 1961. Med ett defensivt spel som knäckte Montreals stjärnor vann Chicago emellertid serien. De slog sedan Detroit i finalen och vann därmed sin första Stanley Cup sedan 1938 och faktiskt även den senaste.
Chicago nådde finalen två gånger till på 1960-talet, men förlorade till Toronto 1962 och Montreal 1965. Laget var riktigt bra under hela decenniet, och stjärnorna levererade. Bobby Hull gjorde 50 mål fyra säsonger på 60-talet säsonger och vann poängligan tre gånger. Stan Mikita vann poängligan fyra gånger och båda spelarna fick Hart Memorial Trophy två gånger. Pierre Pilote vann tre Norris Trophy i rad och Glenn Hall fick Vezina Trophy tre gånger (varav den sista när han hade lämnat laget 1969). Alla spelarna var löpande med i All Star-matcherna. Hull och Mikita var ett av de mest fruktade radarparen någonsin i NHL.
Man hade också många unga lovande spelare, t ex Phil Esposito och Ken Hodge, men laget lyckades aldrig få till det helt och vinna Stanley Cup.
Efter expansionen av ligan 1967 började laget att splittras. Glenn Hall gick till St Louis Blues säsongen 1967-68 där han fortsatte att spela bra. Pierre Pilote blev bortbytt till Maple Leafs för Jim Pappin 1968. Detta år slog Bobby Hull sitt eget tidigare rekord på 54 mål under en säsong genom att klappa in 58 stycken. Man får komma ihåg att ligan hade utökats med fler lag vilket kanske gör Hulls tidigare rekord ännu bättre iofs. Men Blackhawks missade ändå slutspeletet för första gången sedan 1958.
År 1967 gjorde Blackhawks en affär med Boston Bruins som visade sig vara en av de sämsta i NHL:s historia. Man bytte Esposito, Hodge och Fred Stansfield mot Pit Martin, Jack Norris and Gilles Marotte. Även om Martin blev en trotjänare i laget så går det inte att jämföra med vad Esposito & co lyckades med i Boston längre fram.
Men 1971, blev det lite lättare för Chicago. I ett försök att jämna ut divisionerna flyttade Buffalo Sabres och Vancouver Canucks in i East Division, medan Chicago flyttades till West Division. De fick det mycket lättare där och vann divisionen enkelt. Med den unge målvakten målvakten, Phils brorsa Tony Esposito, Bobby Hull, hans yngre bror Dennis och Stan Mikita framför de duktiga backarna Pat Stapleton och Bill White, nådde Blackhawks cupfinalen där de förlorade mot Montreal.
Ett avgörande slag mot laget skedde 1972, när World Hockey Association startades. Missnöjd med sin lön hoppade Bobby Hull av till nykomlingen Winnipeg Jets för ett miljondollars-kontrakt. Blackhawks gick ändå till cupfinal igen samma år, men förlorade på nytt mot Montreal. Stapleton lämnade för WHA även han året efter vilket skadade laget ytterligare.
Laget fortsatte att vinna sin division under 1970-talet och gick till slutspel varje år, utan att nå finalen. Laget värvade i ett försök att stärka sig hjälten Bobby Orr från Boston Bruins 1976, men var skadad och fick sitta på bänken under större delen av säsongen. Orr lade av med hockeyn 1979, efter att endast ha spelat 26 matcher för Blackhawks. Stan Mikita slutade året därpå efter att ha spelat 22 år i Chicago. Det är den tredje längsta karriären i ett och samma lag i ligan historia. Med det börjar den moderna eran av Chicago Blackhawks historia.
